Sista helgen i Trollhättan
Nu ligger jag här i min säng i Trollhättan, det är tyst och det enda som hörs är mina andetag, fläkten i datorn samt mitt knapprande på tangenterna. Har egentligen ingenting att säga i detta inlägg mer än att det verkligen är sista helgen som jag tillbringar i detta hus, vet inte om det till och med är sista gången jag är i Trollhättan men något säger mig att jag en dag kommer komma tillbaka till denna stad, även att jag kanske inte gillar den så mycket.
Det känns så konstigt att jag redan har varit här i ett halvår, halvåret som jag själv trodde skulle bli det längsta i mitt liv blev det snabbaste. När jag flyttade hit ville jag inget annat än att åka tillbaka, åka tillbaka till alla mina vänner, familjen, pojkvännen, till min hemstad, Jönköping. Men nu när jag sitter här och tänker vill jag verkligen, och jag menar det, verkligen inte tillbaka någonstans. känns som om att jag lika gärna ta mina saker och åka till Haparanda eller något liknande. Inte för att jag vill vara kvar här men jag vill ut, ut på äventyr och hitta ett ställe där jag kan bo, leva och utvecklas.
Det känns så konstigt att jag redan har varit här i ett halvår, halvåret som jag själv trodde skulle bli det längsta i mitt liv blev det snabbaste. När jag flyttade hit ville jag inget annat än att åka tillbaka, åka tillbaka till alla mina vänner, familjen, pojkvännen, till min hemstad, Jönköping. Men nu när jag sitter här och tänker vill jag verkligen, och jag menar det, verkligen inte tillbaka någonstans. känns som om att jag lika gärna ta mina saker och åka till Haparanda eller något liknande. Inte för att jag vill vara kvar här men jag vill ut, ut på äventyr och hitta ett ställe där jag kan bo, leva och utvecklas.
Ps. Lägger upp bilder från saker som jag har gjort i skolan. Här kan du ne några andra bilder på vad jag har gjort.
Tack!
Nu var det ett tag sen jag uppdaterade, jag vill tacka alla som läser bloggen och kommenterar vilket ger mig tips och idéer på vad jag kan skriva och vad ni vill veta och läsa om. Jag uppmanar er att fortsätta! Eftersom att det verkligen ger mig en kick och gör att jag älskar att skriva.
Ps. Angelica jag lägger ut före- och efterbilder när jag använder volympulvret imorgon. Så glöm inte att titta!
Tillbaka till verkligheten
Snart är det dags att ta sig tillbaka till verkligheten.
Jag har väldigt svårt att beskriva känslan av att åka tillbaka till Trollhättan. På ett sett önskar jag att jag redan var där i lugnet, tystnaden och ensamheten. Samtidigt som jag tänker så, så vill jag vara kvar, kvar i Jönköping och slippa ekot som blir utav varje steg jag tar i det stora, läskiga huset.
Det är två veckor kvar, kan ni tänka er två veckor sen har jag varit borta i ett halvår. Tiden har gått så läskigt fort att snart hinner man väl inte blinka innan man står där med både man, hus, barn, hund och volvo.
01/01-2010
Första dagen på det nya året är alltid lika segt, vem kom på att ingenting skulle vara öppen den första Januari varje år?!
Dagen har jag i alla fall lyckats slösa bort som så många andra dagar, genom att bara ligga i en säng, äta pizza, titta på film och sova. Finns det någon segare dag en denna?
Nyårsafton var mycket mysig, jag tillbringade kvällen med Hampus, trerättersmat och bubbelbad. Det var den bästa dagen på länge.
Känns lite konsigt att man snart ska åka tillbaka till Trollhättan för att göra klart min utbildning som slutar den 20 Januari. Men även att det känns konstigt så saknar jag faktiskt staden, tystnaden och ensamheten. Saknar att bara vara och inte behöva tänka så mycket.
Det kommer att bli lite jobbigt att flytta tillbaka till Jönköping men ändå ganska skönt, om man kunde hitta en lägenhet så hade allt känts så mycket bättre. Men allt fixar sig tillslut. Eller?!
Dagen har jag i alla fall lyckats slösa bort som så många andra dagar, genom att bara ligga i en säng, äta pizza, titta på film och sova. Finns det någon segare dag en denna?
Nyårsafton var mycket mysig, jag tillbringade kvällen med Hampus, trerättersmat och bubbelbad. Det var den bästa dagen på länge.
Känns lite konsigt att man snart ska åka tillbaka till Trollhättan för att göra klart min utbildning som slutar den 20 Januari. Men även att det känns konstigt så saknar jag faktiskt staden, tystnaden och ensamheten. Saknar att bara vara och inte behöva tänka så mycket.
Det kommer att bli lite jobbigt att flytta tillbaka till Jönköping men ändå ganska skönt, om man kunde hitta en lägenhet så hade allt känts så mycket bättre. Men allt fixar sig tillslut. Eller?!
Julafton
Kommer ni ihåg när man vad liten och julen var den största dagen på året för många barn.
Man satt uppe kvällen innan och tittade på bingolottos uppesittarkväll, myste med sin familj och fördrev tiden eftersom att man inte kunde sova och när man väl somnat så vaknade man tidigt på julaftonens morgon.
Då det första man fick syn på i ögonvrån var ett morgonpaket som fick än att hoppa upp ur sängen och slita bort julpappret.
Och lyckan blev inte direkt mindre när man upptäckte att marken, taken, träden, allt var vitt av snön.
Ögonen tindrade när man satt och tittade förväntansfullt på granen, och när föräldrarna inte såg på smög man sig fram och klämmde lite på klapparna och om man var riktigt nyfiken kunde det till och med hända att man försökte öppna paketet lite försiktigt i hörnet. Dagen gick och man tittade på kalle anka som var lika spännande varje jul, efter det skulle tydligen tidningen köpas och tomten kom på besök, tänk att pappa eller farfar alltid missade tomten varje år, hur lyckas man. Man öppnade paket och blev lyckligast i världen desto fler julklappar som öppnades. Man blev aldrig besviken på vad som låg under granen.
Men såhär vackert och kärleksfullt är det inte för alla, i världen finns det nästan två miljarder barn som kämpar mot sjukdom, fattigdom och svält. Fler än vart fjärde barn och ungdom känner ångest över julhelgen eftersom många föräldrar dricker på julen. Jag kan verkligen inte förstå att det alltid ska drickat i överdrivet stora mängder under högtiderna, inte bara julhelgen utan alla speciella helger som vi firar. Jag vet att många barn hellre vill ha en så enkel och billig julklapp som nykra föräldrar än den senaste status prylen från teknikmagasinet.
Det låter kanske lite för klatschigt att säga att vi kan ändra på detta, men faktum är att vi verkligen kan göra något åt att det är många barn far illa och förändra det till något mycket bättre som alla barn är värda.
Tycker verkligen att Unicef:s idé som dom har är helt kanon. Ni har säkert sätt det på reklam eller hört talas om att man kan ge pengar till orginisationen och få ett bevis som man sedan kan ge bort till någon. Det är en sådan julklapp som visar vad julen egentligen handlar om, att ta hand om varandra!
Det är tråkigt och upprörande att inte alla tänker såhär och att julen inte längre är en högtid som går ut på att umgås och ge kärlek. Men i vilket fall som helst så vill jag önska er alla en riktigt god jul.
Man satt uppe kvällen innan och tittade på bingolottos uppesittarkväll, myste med sin familj och fördrev tiden eftersom att man inte kunde sova och när man väl somnat så vaknade man tidigt på julaftonens morgon.
Då det första man fick syn på i ögonvrån var ett morgonpaket som fick än att hoppa upp ur sängen och slita bort julpappret.
Och lyckan blev inte direkt mindre när man upptäckte att marken, taken, träden, allt var vitt av snön.
Ögonen tindrade när man satt och tittade förväntansfullt på granen, och när föräldrarna inte såg på smög man sig fram och klämmde lite på klapparna och om man var riktigt nyfiken kunde det till och med hända att man försökte öppna paketet lite försiktigt i hörnet. Dagen gick och man tittade på kalle anka som var lika spännande varje jul, efter det skulle tydligen tidningen köpas och tomten kom på besök, tänk att pappa eller farfar alltid missade tomten varje år, hur lyckas man. Man öppnade paket och blev lyckligast i världen desto fler julklappar som öppnades. Man blev aldrig besviken på vad som låg under granen.
Men såhär vackert och kärleksfullt är det inte för alla, i världen finns det nästan två miljarder barn som kämpar mot sjukdom, fattigdom och svält. Fler än vart fjärde barn och ungdom känner ångest över julhelgen eftersom många föräldrar dricker på julen. Jag kan verkligen inte förstå att det alltid ska drickat i överdrivet stora mängder under högtiderna, inte bara julhelgen utan alla speciella helger som vi firar. Jag vet att många barn hellre vill ha en så enkel och billig julklapp som nykra föräldrar än den senaste status prylen från teknikmagasinet.
Det låter kanske lite för klatschigt att säga att vi kan ändra på detta, men faktum är att vi verkligen kan göra något åt att det är många barn far illa och förändra det till något mycket bättre som alla barn är värda.
Tycker verkligen att Unicef:s idé som dom har är helt kanon. Ni har säkert sätt det på reklam eller hört talas om att man kan ge pengar till orginisationen och få ett bevis som man sedan kan ge bort till någon. Det är en sådan julklapp som visar vad julen egentligen handlar om, att ta hand om varandra!
Det är tråkigt och upprörande att inte alla tänker såhär och att julen inte längre är en högtid som går ut på att umgås och ge kärlek. Men i vilket fall som helst så vill jag önska er alla en riktigt god jul.
Tiden springer iväg.
Nu är det inte alls lång tid kvar, hela 31 dagar om man ska vara exakt och vill man vara lite extra noggran så är det faktiskt bara 11 skoldagar. Vart har tiden egentligen tagit vägen?!
Det är ju tur att jag känner att jag har lärt mig något annars hade jag väl trott att detta halvåret bara var en bluff.
Kanske är det som man säger att tiden går fortare när mna har roligt, för de här 6 månaderna har varit de roligaste, mest betydelsefulla och mest lärorika i hela mitt liv trots att vissa dagar inte har känts så bra. Jag har verkligen utvecklats massor och känner fortfarande att detta är min grej, helt klart! Lägger upp några bilder på vad jag har gjort i skolan hittills.
Ibörjan tyckte jag det var skönt att tiden gick fort för att jag ville hem men nu vill jag vara kvar i skolan, kvar i tryggheten. Det är nu det gäller, nu ska jag ut i arbetslivet på riktigt, slutet efter gynmasiet går absolut inte att jämnföra med slutet utav denna utbildning. Men jag vet ju redan nu att det blir skolbänken om något år igen.
Tiden försvinner och blir minnen, och min tid på Svenska frisörskolan verkligen satt spår i mig som kommer följa med mig resten av mitt liv. För det var ju helt enkelt här som jag påbörjade min dröm.
Det är ju tur att jag känner att jag har lärt mig något annars hade jag väl trott att detta halvåret bara var en bluff.
Kanske är det som man säger att tiden går fortare när mna har roligt, för de här 6 månaderna har varit de roligaste, mest betydelsefulla och mest lärorika i hela mitt liv trots att vissa dagar inte har känts så bra. Jag har verkligen utvecklats massor och känner fortfarande att detta är min grej, helt klart! Lägger upp några bilder på vad jag har gjort i skolan hittills.
Ibörjan tyckte jag det var skönt att tiden gick fort för att jag ville hem men nu vill jag vara kvar i skolan, kvar i tryggheten. Det är nu det gäller, nu ska jag ut i arbetslivet på riktigt, slutet efter gynmasiet går absolut inte att jämnföra med slutet utav denna utbildning. Men jag vet ju redan nu att det blir skolbänken om något år igen.
Tiden försvinner och blir minnen, och min tid på Svenska frisörskolan verkligen satt spår i mig som kommer följa med mig resten av mitt liv. För det var ju helt enkelt här som jag påbörjade min dröm.
Jag, bloggarn ?!
Har försökt blogga tidigare men det har inte gått så värst bra, vet inte vad det kan bero på. Men nu gör jag ett försök igen och i denna blogg har jag tänkt skriva om mig själv, mina tankar och vägen till frisöryrket samt ge tips och råd om hårvård. Så får vi hoppas att jag blir en bättre bloggare när jag lägger koncentrationen på hår.
Jag heter Hanna Blom är 19 år och född och uppvuxen i jönköpingstrakterna. Men nu under mina studier på skolan bor jag i Trollhättan men som det ser ut nu om ingenting ändras flyttar jag hem till Jönköping i slutet av januari.
När jag flyttade hit, till Trollhättan var det första gången som jag skulle flytta ifrån min familj, bo ensam och inte räckte det med det utan det skulle bli en helt ny stad som jag inte fanns på min karta innan. Det var första gången som jag skulle klara mig själv och laga mat, städa, handla, och tvätta. Listan kan göras lång på alla måsten som finns när man bor ensam.
Till en början trodde jag verkligen inte att jag skulle klara av det, men det har jag gjort hittills och jag tror att jag ska klara av det i drygt 35 dagar till.
Det ska bli så skönt att äntligen få komma hem till min familj, vänner och pojkvän eller om man vill säga fästman vilket kanske stämmer bättre eftersom att vi förlovade oss den 27/7-09.
Fast det kommer att bli kämpigt för väl där hemma väntar 2,7 år som lärling innan jag får göra gesällen. Nästan tre år, det är en lång tid det men jag får kämpa för allt jag är värd, jag vet ju att det är det här som jag vill och då är allt, verkligen allt värt det.
Jag heter Hanna Blom är 19 år och född och uppvuxen i jönköpingstrakterna. Men nu under mina studier på skolan bor jag i Trollhättan men som det ser ut nu om ingenting ändras flyttar jag hem till Jönköping i slutet av januari.
När jag flyttade hit, till Trollhättan var det första gången som jag skulle flytta ifrån min familj, bo ensam och inte räckte det med det utan det skulle bli en helt ny stad som jag inte fanns på min karta innan. Det var första gången som jag skulle klara mig själv och laga mat, städa, handla, och tvätta. Listan kan göras lång på alla måsten som finns när man bor ensam.
Till en början trodde jag verkligen inte att jag skulle klara av det, men det har jag gjort hittills och jag tror att jag ska klara av det i drygt 35 dagar till.
Det ska bli så skönt att äntligen få komma hem till min familj, vänner och pojkvän eller om man vill säga fästman vilket kanske stämmer bättre eftersom att vi förlovade oss den 27/7-09.
Fast det kommer att bli kämpigt för väl där hemma väntar 2,7 år som lärling innan jag får göra gesällen. Nästan tre år, det är en lång tid det men jag får kämpa för allt jag är värd, jag vet ju att det är det här som jag vill och då är allt, verkligen allt värt det.
Detta är bara en början
Kan fortfarande inte förstå att jag har tagit ett stort steg in i verkligheten, in i det så kallade livet eller om man helt enkelt vill kalla det för kärriär. Ett steg in i drömmen kan man också säga om man vill låta lite mer poetisk vilket stämmer lika bra som in i verkligheten.
Den 17 Augusti 2009, samma sommar som jag tog studenten, började jag studera på Svenska Frisörskolan i Trollhättan. Jag minns att jag var väldigt nervös men vem var inte det. Samtidigt som fjärilarna krigade i magen så kände man en känsla av lycka, lyckan över att jag ska bli frisör. Detta var bara en början, en början som skulle pågå i 156 dagar.
Vid tre-års ålder var det första gången som jag yttrade mig om att jag skulle bli frisör, tre år kan ni tänka er att man redan då vet vad det är man vill när man knappt ens vet vad man heter. Kanske var lite att ta i, men ni fårstår tanken. Det är stort!
Det började med att jag klippa av allt hår jag kunde komma åt, lättast var mitt egna.
Kan tänka mig att mamma och pappa inte var så glada när deras dotter med det ljusa, långa, fina håret kom och visade upp sig med ett leende på som täckte större delen av ansiktet, och ena sidan var kappad med en kökssax vid hakan. Men jag nöjde mig inte med det, dockorna gick inte säkert. Mina barbie och den så kallade skrollan blev allt kortare och kortare och på den vägen är det. När jag gick i 9:an klippte jag en kompis för första gången vilket resulterade till att jag därefter klippte alla jag kände.
På gymnasiet gick jag på mediaprogrammet eftersom att jag inte kom in på frisör linjen.
Kommer ihåg när jag fick mitt besked om att jag inte kom in, hur jag bröt ihop och verkligen gick in i en deppig-period. Jag trodde då att det var ett tecken på att jag inte skulle klippa, så jag tog ett uppehåll men började lite smått men spännt eftersom att självförtroendet jag hade försvann när jag läste orden "tyvärr...".
Jag gick mina tre år på mediaprogrammet på Per-Brahe, sista terminen började jag fundera på vad som var mitt kall och vad jag skulle göra efter gymnasiet, jag minns att jag satt vid datorn och letade utbildningar då jag plötsligt hittade massa frisörutbildningar och jag kände direkt att detta är vad jag ska göra, det finns inget annat.
Jag lämnade in flera intresseanmälningar, blev uppringd och gick på intervju.
Minns det som igår när jag var på svenska frisörskolan.
Hur nervös man var resan upp, 16 mil. Ordet Trollhättan som då var laddat av spänning och förväntan när det passerade mina läppar. Tankarna som då for genom mitt huvud var många, mestadels räddsla för att jag inte skulle komma in, vilken besvikelse det skulle ha varit att än en gång få min dröm sönder sparkad framför mig.
Men det gick bra när jag var på skolan för att göra intagningsprovet, minns alla blandade känslor.
Jag gjorde personlighetstestet, sen skulle jag visa vad jag kunde på ett dockhuvud.
Haha, jag kände mig väldigt dum när jag stod där och drog igenom dockans hår med kammen.
Men all nervositet släppte när han berättade för mig att allt var perfekt och att jag inte behövde göra hela delen av provet.
Jag fick med mig intagningsbeviset direkt, han ville inte ens fundera en stund eller något.
När jag fick papperna i handen sa han "det är klart du ska gå på denna skolan".
Oden fick mig att le och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Den här dagen måste ha känts för mig så som det kändes för Erik att vinna idol i fredags, att stå där och känna att ens dröm börjar sätta fart. Att känna att detta bara är en början!
Den 17 Augusti 2009, samma sommar som jag tog studenten, började jag studera på Svenska Frisörskolan i Trollhättan. Jag minns att jag var väldigt nervös men vem var inte det. Samtidigt som fjärilarna krigade i magen så kände man en känsla av lycka, lyckan över att jag ska bli frisör. Detta var bara en början, en början som skulle pågå i 156 dagar.
Vid tre-års ålder var det första gången som jag yttrade mig om att jag skulle bli frisör, tre år kan ni tänka er att man redan då vet vad det är man vill när man knappt ens vet vad man heter. Kanske var lite att ta i, men ni fårstår tanken. Det är stort!
Det började med att jag klippa av allt hår jag kunde komma åt, lättast var mitt egna.
Kan tänka mig att mamma och pappa inte var så glada när deras dotter med det ljusa, långa, fina håret kom och visade upp sig med ett leende på som täckte större delen av ansiktet, och ena sidan var kappad med en kökssax vid hakan. Men jag nöjde mig inte med det, dockorna gick inte säkert. Mina barbie och den så kallade skrollan blev allt kortare och kortare och på den vägen är det. När jag gick i 9:an klippte jag en kompis för första gången vilket resulterade till att jag därefter klippte alla jag kände.
På gymnasiet gick jag på mediaprogrammet eftersom att jag inte kom in på frisör linjen.
Kommer ihåg när jag fick mitt besked om att jag inte kom in, hur jag bröt ihop och verkligen gick in i en deppig-period. Jag trodde då att det var ett tecken på att jag inte skulle klippa, så jag tog ett uppehåll men började lite smått men spännt eftersom att självförtroendet jag hade försvann när jag läste orden "tyvärr...".
Jag gick mina tre år på mediaprogrammet på Per-Brahe, sista terminen började jag fundera på vad som var mitt kall och vad jag skulle göra efter gymnasiet, jag minns att jag satt vid datorn och letade utbildningar då jag plötsligt hittade massa frisörutbildningar och jag kände direkt att detta är vad jag ska göra, det finns inget annat.
Jag lämnade in flera intresseanmälningar, blev uppringd och gick på intervju.
Minns det som igår när jag var på svenska frisörskolan.
Hur nervös man var resan upp, 16 mil. Ordet Trollhättan som då var laddat av spänning och förväntan när det passerade mina läppar. Tankarna som då for genom mitt huvud var många, mestadels räddsla för att jag inte skulle komma in, vilken besvikelse det skulle ha varit att än en gång få min dröm sönder sparkad framför mig.
Men det gick bra när jag var på skolan för att göra intagningsprovet, minns alla blandade känslor.
Jag gjorde personlighetstestet, sen skulle jag visa vad jag kunde på ett dockhuvud.
Haha, jag kände mig väldigt dum när jag stod där och drog igenom dockans hår med kammen.
Men all nervositet släppte när han berättade för mig att allt var perfekt och att jag inte behövde göra hela delen av provet.
Jag fick med mig intagningsbeviset direkt, han ville inte ens fundera en stund eller något.
När jag fick papperna i handen sa han "det är klart du ska gå på denna skolan".
Oden fick mig att le och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Den här dagen måste ha känts för mig så som det kändes för Erik att vinna idol i fredags, att stå där och känna att ens dröm börjar sätta fart. Att känna att detta bara är en början!
