Hanna

Vägen hem kändes bra, fast ju närmre jag kom desto större blev ångesten, ångesten över att jag inte riktigt har ett givet boende ännu, att jag inte har en given trainee-plats och att jag vill så mycket mer än vad som går att åstadkomma, etc.

Det är så himla typiskt mig att vilja ha allt i hela världen och ställa för höga krav på mig och min omgivning. Jag måste helt klart sluta upp med det, för det skadar bara mig själv och andra.

När jag väl kom hem, så bröt jag ihop totalt. Jag hatar att jag inte vet hur framtiden kommer bli, eller vad som ska ske i mitt liv. Denna ovetenskap gör mig galen!
Men finns det någon som kan planera sitt liv? Skulle inte tro det! Men det kan väl inte bara vara jag som är ett kontroll-freak i denna värld.

Imorgon är det i alla fall en ny dag med nya möjligheter och utmaningar. Och jag hoppas verkligen att vinden blåser åt rätt håll.

Trots de ångestfylda och ledsamma känslor jag känner just nu, så känner jag en så sjukt enorm glädje och stolthet. Jag har klarat det, jag gjorde en utbildning i fem månader som gymnasieelever gör på tre år. Jag har läst exakt lika många frisörtimmar som dom gör på sina tre år på fem månader.
Det har absolut inte varit lätt men jag har klarat det.
Det har varit många sömnläsa nätter, ångestfylda dagar.
Svett, blod och tårar var min vardag men nu är det över, och jag har klarat det!